Frost Intro Buzz Porn Features Pics Hardware Brotherhood Deals Forum Links
FROST INTERVJU: John Cowan
Äntligen fångad på bild, Konas eget Luftwaffe, John "Air" Cowan...
Foto: Tobias



Hårdsvansat landningställ väntar på pilot...
Foto: Tobias










Pilot i samspråk med markpersonal...
Foto: Tobias












Lekfull uppvärmnings-flygtur lägger upp ribban....
Foto: Tobias












Brieifing med de andra luftakrobaterna...
Foto: Tobias












Med en Can-can, kickar man igång showen...
Foto: Tobias









Look ma, no hands...
Foto: Tobias









You naughty boy! Man ska alltid ha händerna på styret när man landar...
Foto: Tobias









KonaTobias bedriver flygspaning, John lågsniffar...
Foto: Tobias









Äntligen uppe på marschhöjd...
Foto: Tobias









Cowansk bredsida med framhjul, kallas också onehanded-crossup...
Foto: Tobias












Något fartblurrad bankar John förbi...
Foto: Tobias












"Air" Cowan suddar ut alla gränser av gravitation med sin "trademark move"...
Foto: Tobias












Marockanskt luftrum passeras med bravur...
Foto: Gibby the Kona lensman












John saxar gallant, Frost säger tio poäng(Norrlands).
Foto: Gibby the Kona lensman





Under pågående Två Hjulsmässa fick Frost en pratstund med Kona Klump-teamets flygtidsmästare John Cowan. Efter att ha beskådat hans högtflygande luftakrobatik var vi inte så lite impade av SanDiegoitens fria tricktolkningar, och såg framemot att få reda på lite mera om bakgrund, inspiration och inställning till allt tvåhjuligt med mera. Tack vare KonaTobias hjälpsamhet fick vi loss JC direkt efter uppvisningen, och kunde slå oss ner i ett kafè i en något lugnare del av mässan. Mycket prat blev det med supermotardracets ackompanierade motorbuller som fond och söt blond servitris som distraktion för både intervjuarna och intervjuoffret.


Frost: Berätta om din medverkan i New World Disorder 2- Phat Tire Fury. ( Inledningsscenerna utspelas i ett ökenliknande landskap med en gigantiska dirt.)

John Cowan: Det var en extremt annorlunda och bisarr inspelning. Hela ideèn var att skapa någonting stort och så annorlunda mot vad som visats i tidigare filmer. Nåt som var helt specialbyggt och skapat för just det här tillfället. Vi byggde upp de här gigantiska hoppen på en bit mark mitt i ingenstans, marken tillhörde pappan till en god vän som även hjälpte oss att bygga upp både ramp och hopp. Vi började med att bulldoza fram hoppen, och eftersom ingen har byggt så stort tidigare så fick vi pröva och chansa oss fram till funktionella hopp. Det blev mycket extra grävningar och omshapeningar innan vi var i närheten av att ens våga testa. Hela ideèn var ju att vi ville skapa enorma hopp med enormt mycket höjd och fart. Nått som ingen hade gjort tidigare. Allt var helt vansinnigt överdimensionerat.

Bygget av rampen är bara det en historia för sig. Vi var tvungna att bygga upp den tre gånger för den blåste omkull, och totalhavererade två gånger. Vi var två stycken som byggde den, jag och en femtonårig kille. Vi byggde upp stommen så högt vi kunde, klättrade upp och fortsatte att bygga oss uppåt. Till slut hängde jag fem meter upp i luften i en ranglig konstruktion medans lillkillen hissade upp bräderna. Det är otroligt att den faktiskt blev byggd, det var ett enormt slit i mer än två veckors tid. Och då blev den ändå så enkel som möjligt, den hade bara en stege upp och vi fick hissa upp cyklarna i ett rep.

Det sorgliga är att vi filmade i två dagar men den ena dagens produktion blev totalförstörd i labbet. Det var bara den första dagens filmande som användes i filmen, och det var ju bara uppvärmningen. Inga stora tricks, inga av de värsta hoppen. Det enda som blev kvar var "bara" dirtjumping... Så ändå om det blev imponerande i filmen, så var det en besvikelse för oss som var där. Det var det största och vansinnigaste jag har gjort! Och så blev det ingenting!

Man fick så hög fart när man droppade in mot hoppen från rampen att man inte behövde trampa alls. När man kom ner på rakan mot det första hoppet gick det så fort att man knappt hann reagera innan man kom fram. När vi stog där uppe på rampen inför första försöket var jag ganska skakig, eftersom jag hade byggt det hela borde jag också köra först. Men till min förvåning frågade min kompis Timo om det var ok att han åkte först, och jag kunde bara säga: "Tell me on the other side!". Timo droppade in och landade kort, och mosade framhjulet, men klarade sig annars okej. Det är alltid lätt om den som hoppar först lyckas, men med den här början så kändes det, well... rätt olustigt. Jag satte det inte heller, och det tog väl ett tiotal försök innan nån satte det. Det kostade en gaffel, ett par vevarmar och ett hjul... Det var tekniskt brutalt utan like.

När vi väl kom igång och fick lite flyt i hoppandet blev det absurt stort... Det blev så mycket hangtime så det kändes om om man hängde där i evigheter. Man kunde dra ut på alla tricks så länge att det kändes som om allt var i ultrarapid. Det tog ett bra tag innan man hade vant sig vid farten och höjden. Två-tre sekunders flygturer minst per hopp. Det gick så fort och blev så högt att filmcrewn fick anpassa filmtekniken för att det skulle funka i bild. Även om de använde helikopter för att hänga med, så visade det ändå inte hur stort och imponerande det hela var.

Några av mina BMX-polare kom dit, ni vet, ganska attitydiga BMX-killar... De körde ut till oss för att kolla in hoppen... och de var, liksom "You`re insane! No way!" De tog inte ens fram hojarna ur bilarna, bara gick runt och skakade på huvudet...


Frost: I nån av hoppsekvenserna är det någon som trampar i luften, var det för att bibehålla balansen på cykeln under de långa flygturerna?

JC: Det var Timo. Det är hans specialare, det är egentligen ett skämt, kallas E.T. Air. Efter filmen E.T - Extra Terrestial, där lilla killen hojar i luften på sin BMX. Ser lätt ut men är svårt att göra. När man trampar sådär utan motstånd i luften så vill pedalerna fortsätta snurra, det finns ju inget att trampa emot. Man måste hålla emot med fötterna på pedalerna, liksom kröka tårna runt kanten. Timo gör det jämt och ständigt, jag misstänker att han inte ens tänker på det längre...


Frost: Stämmer det att du är väldigt BMX-influerad

JC: Jo, men inte den meningen att jag kopierar det senaste eller direkt kollar in vad som händer i BMX-världen. Min mesta influens kommer ifrån att jag körde BMX när jag var mellan 11 och 15 år. Då körde jag det mesta- i vertrampen, i dirten, i skateparker och hoppade mycket från byggda ramper. På den tiden var jag sponsrad och körde för en lokal cykelbutik, gjorde shower och en hel del streetuppvisningar... Sen flyttade jag till SanDiego och slutade hoja helt och hållet... blev mest surfing för hela slanten.

Runt 1988 lånade jag en beachcruiser av en kompis och kände att det här var ju kul, varför inte göra det mer? Så jag köpte en gammal Cannondale av en arbetskamrat, en klassisk crosscountryhoj med rakt styre och lång styrstam. Och hojade mest omkring, smålekte litegrann. Ända tills jag såg ChainSmoke precis när den kom ut, kollad in den och tänkte "Fuck, I can do that!" . När jag kollade in filmen så gjorde de ju bara sånt som jag hållt på med på BMX:en.

Så jag började hoppa med min gamla Cannondale i en skitig dirt, och klarade inte ett enda trick och knappt några hopp. Jag tänkte... " What!?" Jag kunde inte fatta det. Jag kollade in filmen lite noggrannare, och la märke till att många använde korta styrstammar och riserstyren. Så jag tänkte, "Såna måste jag ha!", och skaffade det. Efter det så kändes det mycket bättre, och efter en kort tid så började allt funka igen. Snart satte jag nästan alla trick som jag klarade på BMX innan.

Nuförtiden kollar jag en hel del på MotoCross Freestyle... det finns en hel del influenser från den världen i vad jag gör. Självklart kollar jag även på BMX, men där är det mer så att jag hellre vill komma på egna 26-tumstricks än plocka över 20-tumstricks rakt av. Det känns mycket mer kreativt och personligt att försöka att göra något eget och att vara nyskapande. Jag vill helst inte kopiera, utan hellre vara någon som utvecklar hoppscenen i nya riktningar.


Frost: Hur hittade Kona dig? Du har ju fått en hel del uppmärksamhet och varit med i en del filmer nu...

JC: Det var Derek Westerlund, regissören av New World Disorder-filmerna, som såg mig en dag i dirten, och efteråt kom han fram och började prata. Han föreslog att han skulle filma mig till sitt nya projekt. Jag fattade inte vad han var ute efter alls. Jag menar, jag bara körde som jag brukade. Iallafall, han sa att han tyckte att jag bland de bättre han sett, att jag hoppade bättre än någon annan och att jag skulle kunna sluta jobbet och leva på min åkning. Och jag var... " Yeah, right!". Hur som helst, blev det inget med filmningen just då... Men några månader senare så fick vi ihop det, och snart efter det kontaktade Kona mig och gav mig ett erbjudande om att köra för deras Klump-team.

Just då arbetade jag som Trainee på UPS. Jag hade hand om utbildningen av nyanställda och bedömde deras lämplighet. Ett riktigt 9 till 5 jobb som jag var rädd om, eftersom jag tycker att det är viktigt att kunna försöja sig ordentligt. Jag tyckte att den tryggheten var viktig, och kände mig först lite tveksam till att hoppa av och bara köra hoj för Kona. Så jag sa " Jag testar i tre månader, och ser hur det känns och går, sen bestämmer jag mig". Men redan efter en månad hade jag bestämt mig. Det kändes helt rätt! Så jag hoppade glatt av UPS... and here I am!

Det jag lärde mig av UPS och har anammat, är en idè om "workethic". Att alltid göra mitt bästa, ställa upp och hålla mig professionell i alla situationer. Ni vet... en del unga killar som aldrig haft ett riktigt jobb, får spons och börjar bete sig som de äger hela världen. De blir riktiga, bortskämda divor som "livin`la vida loca" och inte ställer upp för sina sponsorer eller scenen. Ni vet, de här killarna blir faktiskt betalda för att hoja och fixar ändå inte att vara ödmjuka och tillmötesgående, allt det som de får betalt för att vara.

Det är absurt att någon med en så bra deal fuckar upp nåt som borde vara självklart. Är man så lycklig att man får betalt för att ägna sig åt sitt favoritnöje, så bör man ha den stilen, den respekten för sig själv och sin sponsor och sina fans att man "keep your shit together!".

En av de största anledningarna till att jag håller min workethic så hårt , är att jag aldrig, någonsin vill gå tillbaks till UPS. Det är därför jag vill att Kona skall veta att de alltid får det bästa av mig i alla situationer och vid alla tillfällen.


Frost: Hjälper du även Kona med produktutveckling?

JC: Nja, well... jag kommer mest med synpunkter på hojarna jag kör. Har jag tur så lyssnar de, som te.x så på Chuten så satt ett vajerfäste så att man lätt fastnade med byxbenet när man tweakade eller gjorde en can-can. Så jag sa "We should change that", och de gjorde det. Kanske lite input när det gäller geometri på hopphojarna och så, men mer än så är det inte. Dr Dew och de andra på Kona är tillräckligt kunniga för att kunna fixa sånt.

Annars så är jag just nu inblandad i ett samarbete med Salomon. De kontaktade mig för att hjälpa dem med utvecklingen av deras nya linje av hojkläder och skor. De här prylarna skall vara mer freeride-orienterade, lite cross, lite snowboard, lite surf och hoj. De här kläderna skall de inte släppa i år, utan de ser mer som en långsiktig investering i en värld de vill närma sig.

Jag blev väldigt imponerad av Salomons designers. De var mycket ödmjuka och lyhörda för mina åsikter och ideèr. När jag påpekade något jag tyckte borde vara annorlunda, så sa de aldrig "Nej, det går inte" utan arbetade med mig för att komma fram till en bra lösning som vi alla gillade. Kul företag... jag gillar verkligen att vara en del av deras framtid. Ska bli superkul att få se resultatet av allt arbete när det väl kommer ut på marknaden.


Frost: Har du funderat på att montera på ett gyro på din hoj? Du vet... så du kan göra bar-spinns och sånt...

JC:
Nja... jag är inte så inne på att planka BMX-tricks rakt av... Jag ser det mera som skilda världar. Jag använder det verktyg som jag behöver för stunden, "The best one for the situation", vare sig det är FS, BMX eller HT. Det är som med FS-hojar... jag är inte så inne på de här hojarna med extremt mycket fjädring, typ 10-13 tum. Jag tycker jag klarar mig utmärkt med runt 6... Det är mera hanterbart och går fortfarande att cykla på.

Jag har testat Benders hoj, och den var absurt ocyklingsbar... Man satt liksom på en chopper, två meter upp i luften. Så mycket slag och dämpning... och ändå tycker jag att det verkligen inte behövs. Jag har droppat ,typ tre-fyra meter med en vanlig Stinky. Det handlar verkligen bara om teknik från "the rider".

Allt det här är såklart bara min egen åsikt... Jag menar, jag förstår om folk vill kompensera brist på teknik eller osäkerhet med mer fjädring. Alla har givetvis sin egen idè om vad som passar dem bäst. "To each his own".


Frost: Vad tycker du om den nya skolan av urban-trialåkare, som Jeff Lenowsky och Ryan Leech? De mixar ju trial med en del BMX:iga trix som Crankflips, Sprocketchunks och Fufanus..?

JC: Ni vet, det är som med skateboard och snowboard... De har samma ursprung men utvecklas åt olika håll hela tiden. Där skateboard har blivit allt mera tekniskt och precisionskoncentrerad, så har snowboard vikt av mot stora, feta hopp och utmanande linjer. Snowboarden är mycket mer freeride om ni förstår jämförelsen?

Utvecklingen av urban-trialen är extremt "impressing"... Breddningen av hojkulturen de senaste åren har bidragit till att skapa helt nya subkulturer, som plockar ihop bitar ur en massa olika hojvärldar och bygger vidare därifrån. Allt det här är bara ok! Allt som gör det roligare och lockar till utveckling är bara bra och djävligt coolt.


Frost: Vad tycker du om de professionella freerideåkarna från Kanada... du vet Richie Schley, Wade och de andra?

JC: Well... de grabbarna och vad de gör är både nyskapande och imponerande. De om några är de som skapat freeride-scenen och samtidigt fortsätter att utveckla den framåt. De är verkligen några som "pushing the limits so to speak". Richie, Wade och Brett blev ju kända genom Kranked-filmerna men de hade ju hållit på med sån här "shit" sen ett ganska långt tag innan de blev uppmärksammade. Det var verkligen Rocky Mountain och deras, då ganska vågade idè med Froride-teamet, som ju startade allt så att säga.

Jag kan bara säga att jag har den största respekt för de allihopa. Jag har ju träffat dem ganska mycket under filmningar och plåtningar, och de är "the nicest guys"... Att personer som är så hypade och uppmärksammade och fortfarande är så ödmjuka och "low-key"... det är verkligen imponerande. Även fast man kan tro att det finns en form av konkurrans mellan oss, vi "tävlar" ju liksom om uppmärksamhet i filmer, tidiningar och på bild, så är det verkligen inte så det ligger till... Jag menar, vi hänger ut tillsammans när tillfälle ges, typ vid filminspelningar och annat. De är roliga killar att umgås och hoja med...


Frost: Är det inte så att Richie Schley har varit lite osynlig på sistone...? Han var ju mycket mera synlig och omslagspojke för några år sedan... Är det så att Wade Simmons har hamnat mer i fokus?

JC: Alltså, jag vill säga att "Richie is the best rider with least respect". Han är verkligen inte någon som slår sig själv för bröstet och tar en massa plats... Han är för ödmjuk för det. Han låter framförallt sin åkning tala för sig... och det räcker för honom. Han är utan tvekan en av de främsta friåkarna i världen. Han är onekligen nån som går framåt hela tiden... som utvecklar sig och sin åkning, nån som för sporten framåt. Han "reinvents his riding all the time, he`s still pushing it". Wade är å andra sidan "the best rider with the most respect". Jag tycker nog att det säger allt...

Det är ganska kul med Richie också... Han har alltid med sig en speciell, ganska stor väska fylld med "hair-stuff", när han är ute och reser. Han är extremt noggrann med sitt hår och utseende, riktigt modell-petig, och han barikaderar sig alltid i evigheter i badrummet, till vårt stora nöje och förtret. Jag tror aldrig jag har upplevt så mycket hårvårdsprodukter och hygienartiklar i ett badrum utan kvinnlig närvaro, "hehehe!"...


Frost: Vad tycker du om hur filmerna har utvecklats och hur de påverkar freeride-scenen?

JC: Well, Krankedfilmerna var ju de första filmerna som visade mer radikal friåkning, det var verkligen de som startade upp allt. Till en början så var de jävligt innovativa, stora hopp, feta gaps och overkligt branta linjer, men nu tycker jag att de har stagnerat litegranna i sitt format. Man märker att Christian Begin har fastnat lite i sitt eget bildspråk... De är inte så "progressive" längre om ni förstår vad jag menar. Nu för tiden så finns det en mängd andra filmare som utmanar och utvecklar filmmediet.

Självklart är filmerna otroligt viktiga för att visa hur sporten utvecklas. Det är ju därifrån alla influenser och innovationer sprids. För egen del är jag mest intresserad av att se sånt som jag själv ägnar mig åt, sånt som får mig att vilja gå ut och testa själv. Sånt som får mig att vilja testa gränserna och mig själv. Med all den här uppmärksamheten följer tyvärr också en tråkig pryl... att det har blivit en del sånt där snack om att de som är med i filmerna inte förtjänar så mycket uppmärksamhet... Det finns ju alltid, trist nog, folk som är avundsjuka.

Ni vet... en del personer som ser filmerna verkar tycka att det inte är så mycket att skryta med... "I can also do that!" typ. Och så tycker de att de också borde vara sponsrade för att de också kan göra lika stora prylar. Men, det är ju så att de bara kopierar, de är inte de som för det hela framåt. De bara knappar in och imiterar... Det är just det som gör de här få personerna, som Richie, Wade, Brett, Bender och typ tjugo till i hela världen så speciella, för de är ju de som "pushing it forward", som för det framåt. Det är iallafall vad jag tycker.


Frost: Vad tänker du på i luften, när du hoppar... Du vet, vad går igenom huvudet på dig när du ska göra en move?

JC: "Holy shit!" Well... jag är ganska fokuserad och koncentrerar mig alltid på "the lip", det är där man känner hur det kommer gå. Sen när man är i luften tänker jag nästan inte alls... det handlar mer om att bara göra. Kroppen vet liksom vad jag har bestämt mig för innan... man bara gör. Det konstiga är att man oftast vet redan innan man har lämnat hoppet hur det kommer att gå. När man lättar vet man direkt om det skiter sig eller inte. Det är någonting som kommer med erfarenhet, det är det som gör att man inte skrotar så jävla hårt. "It`s the shit that keeps it together."


Frost: Ok, som avslutning så tänkte vi köra ett gäng, snabba ja/nej, bu/bä, på/av- frågor. Redo?

JC: (skrattar) Jag är med!

Frost: Ok, here goes... Budweiser eller Heineken? JC: "Definately Heineken!" Ni vet... jag var i Tyskland och hamnade på en Bierstübe. Well... jag hamnade vid bardisken och väl där ville jag beställa ett riktigt tyskt öl. Och de sa "We`re going to show you a really nice beer!" Och vad fick jag? Budweiser! De hävdade att Bud ursprungligen är ett tyskt öl... "And we americans allways get the blame for Budweiser... but, now i know better!".

Frost: Baggies eller lycra? JC: "You tell me!" Hehehe...

Frost: Pamela Anderson eller Carmen Electra? JC: "Hey! I can`t answer that... i`m married!" (Carmen Electra)

Frost: McDonalds eller BurgerKing? JC: TacoBell!

Frost: Fullface eller vanlig hjälm? JC: " Sadly, i`m more good-looking than smart..." Men om det verkligen behövs... så, "fullface all the way".

Frost: Southpark eller Seinfeld? JC: "I`m a Seinfeld-man..." Southpark är kul, men det känns alltid som om de skrattar åt en... Ni vet, kidsen i Southpark skrattar åt de här kanadensiska, kasst tecknade figurerna Terrance och Phillip. Och det känns lite likadant när jag tittar på showen.

Frost: 24:or eller 26:or? JC: "26:or rakt av!

Frost: Big Brother eller Survivor? JC: Jag tittar inte på sånt... "Bad programs... period."

Frost: "Well... umm... we really didn`t know if we could ask you this, but... here goes. Are you a tits- or an ass-man?" JC: (skrattar!) Well.. ni vet... ögon, leende, hår, yada-yada-yada... "I`m an ass-man, all the way!".

Frost: Hmm... MountainBike eller Bike? JC: Ingen av dem. MBA är för prylorienterad och Bikes bilder är för mycket naturfoto för mig. Ni vet... stor bergsmiljö med en liten, röd prick som är cyklisten. Jag vill att bilderna ska vara nära så jag kan se movsen... Så, DirtUK är min favorit.

Frost: Ok... Så vad är det konstigaste du har autograferat? JC: Jag har inte fått signa nåns kroppsdelar eller något liknande ännu... Mest tröjor och broschyrer. Men jag var med om en skum tjej i Tyskland, som började med att helt desperat vilja ha min tröja. Jag var liksom, men den är ju använd och svettig?!

Men hon gav sig inte, så hon fick den. Och sen under dagen så började jag se henne överallt vart jag än gick... Hon höll sig i närheten och tittade bara, kom aldrig fram och pratade eller så. Så efter ett tag så började jag känna mig en smula jagad... Hon var helt klart en "stalker"... Så jag började känna mig som "Give me back my fucking t-shirt, you freak!".

Frost: Några sista ord? JC: "Well, a lot of people talk shit... but people listen to my shit." Hahaha! "Now i`m gonna devote my time to worldpeace... and i think i`m gonna start with that girl over there...".

Frost: (Frost tittar på den långbenta, blonda tonåriga servitrisen som har plockat av borden omkring oss ett ganska bra tag och sneglat och smyglyssnat en hel del)

"Hmm... great choice John! Good luck! Hehehe!".


Erol/Tobias

 

 
Kona och "Air" Cowan goes Pripps Blå...
Foto: Gibby the Kona lensman
Slut



© Frost 2002
http://www.frostnet.nu