Hellas 2 Handen!
Ahhh... Mange sätter den motsträviga klättringen med väl tilltagna tramptag...
Foto: Tobias



Dagens hjältar är sammlade för avfärd...
Foto: Tobias/Frost




Oscar tar den lilla svängen runt...
Foto: Jonas/Happy





Med lite lockelse till lek tar mange lätt branta vägen utför...
Foto: Tobias/Frost





Erik H hoppar sig förbi stoppet i klättringen....
Foto: Tobias/Frost





Många vägval finns det i denna lilla hårding till backe...
Foto: Tobias/Frost

 


Hjalmar tar det brantaste spåret på Ahab...
Foto: Tobias/Frost




Jonas väljer samma spår nerför avgrunden...
Foto: Tobias/Frost



Sista metrarna på Ahab kräver lite knixdans för lyckad landning...
Foto: Jonas/Happy





Hjalmar fortsätter att leka sig utför Ahab...
Foto: Tobias/Frost





Erik H tar sig vidare på planken...
Foto: Tobias/Frost





Punka + matthet = perfekt snackpaus i skogen...
Foto: Tobias/Frost





Jonas och Oscar i njutbar utförsåterbetalning delux!
Foto: Tobias/Frost





Hjalmar hittar mer skön gravitationsurfning på stigen...
Foto: Tobias/Frost





Hjalmar tar trappan ner för säkerhets skull...
Foto: Tobias/Frost





Mange glider fram över stöket i strandkanten....
Foto: Tobias/Frost





Tobbe bryter sig fram och över...
Foto: Tobias/Frost





Erik H tar fram brytet och tar sig över...
Foto: Tobias/Frost





Tobias sveper utför i förnöjsamt stök...
Foto: Jonas/Happy





Mange tar igen sig på planken...
Foto: Jonas/Happy





Hjalmar klurar sig stabilt ner på ranka bron...
Foto: Tobias





Jonas balanserar ut på det rangliga...
Foto: Tobias/Frost





Mange gräver djupt i krafterna för att ta den sista klättringen....
Foto: Tobias/Frost

 




Ibland blir episka turer av på grund av de mest oväntade sammantäffanden. I sommras dök det upp en liten tråd på Velos lycra forum där det frågades lite om hojning i Hellas med omnejd. Efter lite postande fram och tillbaka så hade vi plötsligt råddat ihop en längtur på sörmlandsleden några dagar senare.Vi skulle köra från Hellasgården till Handens pendelstation, en tur som undertecknad kört några gånger tidigare och verkligen gillar. Så guiderollen var klar och jag hade varnat för att detta är en lång, mycket teknisk och ganska krävande tur. Och detta
skulle vi köra med några personer vi aldrig mött eller pratat med tidigare. Det var med spänning vi rullade ut till mötesplatsen vid Hellasgården ordentligt försenade lördagen ifråga...

Väl framme möte glatt vi upp med de okända från Velokontakterna, och de verkade tack och lov inte stötta av vår "lilla" fetdäckingskvart (30 min), de väntande var: Jonas, Oscar och Tobbe. Från Frosts (sena) terränghojningsavdelning räknade vi in Erik H, Hjalmar, Mange och undertecknad: Tobias.

Efter lite allamänt tass-skakande, titt på varandras hojar, mekning och andra sista minuten göromål så rullade vi iväg i värmen. Min tanke var att vi skulle rulla en liten bit asfalt bort till där Sörmlandsleden börjar vid Älta för att slippa förlora tid på att tråckla oss igenom en massa känd stigar i Hellas närhet. Så snart dök vi in på leden under prat och med pigga ben trampandes. Första biten från Älta fram till Tyresö är ganska snabb, slät och blir bara lite rotig och teknisk på slutet av den sista kilometern. Och med bra fart knixade och ryckte vi oss fram över stöket med flämt och leenden.

När vi kom ut ur skogen så kunde vi konstatera att det inte var några större luckor oss emellan och det bådade gott för tempot och orken under resten av dan. I lungt tempo rullade vi vidare genom villa kvarteren och var snart ute i skogen igen. Här börjar leden trivsamt nog att stöka till sig lite och med några korta klättringar och tekniska bryt så rullade vi fram till Alby friluftsgård.

Här kände Hjalmar till några fina klippor med lite wallride möjligheter så vi rullade bort och lajade loss en stund. När vi lekt färdigt och plåtat klart drog vi iväg bort och uy på leden igen och här började skojset på en gång. Leden börjar här med en ganska teknisk klättring upp över en massa trappsteg skappade av rötter och stenar, så man trampar några tag-bryter sig upp och över-trampar några tag-bryter sig upp och över och så fortsätter det en bra bit. Som avslutning på den lilla övningen kommer det ett lite brantare parti med rötter, sten och en s-sväng upp och klarar man sig upp till toppen så är man nöjd. Vi hade bara blandad framgång och kunde efter lite andhämtning glatt trampa vidare i det roliga stöket med pulsen i öronen.

En massa mer lekfull tekniskt stig med korta bryt upp och snabba knix ner ledde oss snabbt igenom skogspartiet och ner till Nyfors, ett otroligt pittoreskt littet vattenfall och här knixar stigen till sig ännu mer. Så strax ryckte, malde, bröt, klättrade och stönade vi oss fram och upp igenom ett antal tekniska partier som kommer slag på slag till vårt stora nöje. Och det måste sägas att hittills så är det faktiskt ingen som har klarat av hela denna kilometer utan att låta bli att "dabba" åtminsonde en gång, oftast flera. Så man kan nog säga att utmaningen finns kvar för den som gillar stök.

Denna nöjespark ledde fram till nästa "lilla" parti, nämligen Ahab. Den kallas för Ahab för det är så man känner sig när man rullar fram högst upp, som Kapten Ahab när han såg den vita valen Moby Dick, man måste nedlägga den till varje pris. Det är en lång och mycket brant klipphäll med en hel del stök och trappsteg och den smalnar av ju längre ner man kommer, den avslutas med ett smalt och snabbt knix mellan ett träd och klippvägg innan den dyker ner på skrå mot stranden. Till vänster har man en klippvägg och ut till höger ett mindre stup ut mot vattnet så det finns en hel del att bita i..

Nåväl, med en hel del kasande gummi så tog vi oss ner med rätt sida upp och med breda leenden när vi väl landat längst ner, det blev till och med några omtag för plåtning av de sugna. Sedan rullade vi iväg och det måste sägas att denna led är verkligen teknisk och utmanande och en fest för den som gillar sånt. det är inte många meter utan att man får ta ett rejält tag i styret och kasta sig in i nästa knixdans medans däcken gnäller sig fram över sten och rötter efter grep.

Tyvärr hade Föreningen Sörmlandsleden bestämt sig för att motorvägspånga långa partier till vår besvikelse. Det är utmärkt att spånga vissa blöta eller känsliga områden men när det blir enormt långa trätrottoarer över vanlig stig så känns det en aningens överdrivet, enligt min åsikt. På vissa ställen hade de faktiskt byggt trappor nerför vanliga branta hällar och man kan inte låta bli att undra om det hela beror på att de som bestämmer i föreningen börjat bli gamla och tycker att det är jobbigt att vandra i krävande terräng. Skötsel och vård i all ära men när man förvandlar vandringsled till utslätat promenadstråk så börjar det urarta tycker undertecknad. Visst det blir en del fina bilder men...

Snart var vi i full färd med at navigera oss fram i sakta mak över allt stiggodis som så frikostigt bjöds och vi höll ganska lagom tempo i solgasset. Med svett rinnande och mängder av snabba och krävande små ansatser upp och över så tog vi oss allt djupare in i skogen. Men leden belönar allt slitande med långa flacka men snabba utförslöpor där man får återbetalningen på allt man investerat innan. En punka gav oss chans att vila lite och mumsa banner och annat medans slangen fixades, vi stog där med munnen full och bara njöt av det vi rullat över hittils och med stora förväntningar över det som komma skulle.

Efter lite mer insättning på höjdkontot så fick vi en lång och skön utförslöpa att studsa nerför i god fart. Sedan följde en lång och rolig bred spång över en myr där man susar fram med sjungande däck på plankorna mellan träden. Och sen var det dags för en rejäl insättning på klätterbanken, en rejäl ås reste sig upp ur skogen och leden följde fall-linjen upp längs kanten på en kraftledningsgata. När vi stånkat och pustat oss upp till toppen så bestämde vi oss för en längre vilopaus däruppe i solgasset, så här inmundigades det och softades en bra stund.

Till sist rullade vi iväg lite mättare och piggare vidare på allt skojs som stigen erbjöd. Upp-ner-bryt-slit-tramp-dropp-dyk-sväng-broms-ryck-mal-flämt och om igen i en lång skogsnjutning fram i den så leksamma terrängen. Riktigt feta leenden klöv våra nunor och varje ny utmaning bättrade bara på mängderna av lyckomolekyler i våra sinnen. Med snabba och slingriga utförsvängar gravitationsurfade vi ner till kanten på Årsjön där leden rotade till sig igen och vi fick återigen slita oss fram och stigen ormade sig längs kanten på sjön över stök och spångar. Efter att ha brytit oss fram över de sista hällarna efter sjön så kunde vi logga in en snabb utförslöpa med ett fint utbud av sten och studs och sen var vi på grustigen som leder ner till Tyresta By.

Efter lite grusvägsrullning så kunde vi fylla på vatten och ta en paus i Tyresta By men tyvärr var vi så pass sena att serveringen hade hunnit stänga. Så vi tuggade i oss de sista bitarna av det medhavda och rullade sen iväg igen ut på leden. Här började det kännas i våra arma kroppar att vi ansträng oss en del under dagens tur och det konstateras en del protester från skilda kroppsdelar, möra ben och armar komplementerades av begynnade babianröv hos vissa närvarande. Det var inte uppmuntrande med tanke på att det var nästan en fjärdedel kvar.

Men oavsett matthet och andra kroppsklagomål så var leden fortfarande lika kalasrolig att vindla sig fram på. På den här delen var den inte fullt lika teknisk och stökig utan vi fick en lite mer flowig åkning att njuta av. Givetvis bjöd den fortfarande från och till på riktiga utmaningar och knix, men inte alls i samma omfattning som tidigare. Vi stånkade oss vidare och det märktes att vi var på upphällningen i uppförsluten som tog allt mer på krafterna. Men samtidigt belönades vi fortfarande med snabbt slinger till utförslöppor och nöjesstök.

Med allt tröttare ben vevade vi oss framåt och nu började det synas på formen att vi närmade oss slutet på krafterna. Det var inte alls samma snygga balans på spångarna längre och inte lika villiga attacker på de roliga små utmaningarna som dök upp. Utan det handlade mer om att hålla hela vägen ut och därför bet vi ihop tänderna och malde oss fram i lungt tempo, dock med stigleenden i mungipan fortfarande. Den sista kilometern var en snabb och småkuperad liten viljesugare och när vi blåste nerför den sista utförslöpans stökdans så var det med kluvna känslor. Dels tacksamhet för att man orkat ända hit men också lite ledsnad för att det roliga strax var slut.

När vi rullade ut ur skogen förbi det stall som var slutmålet för den här biten av stigen så bestämde vi oss för att rulla landsvägen förbi Brandbergen bort till Handen/Haninge centrum istället för att ta leden/stigen sista biten. Mycket bekvämare för våra matta kroppar men dock inte lika roligt, men det kändes som ett vist val. Så vi bildade en lite klunga ute på asfalten och trampade iväg i sakta mak samtidigt som vi yrade om hur suveränt bra turen ändock varit, och med vissa önskemål om att passera någon slags ätinrättning på vägen.

Snart uppfylldes allas önskningar när vi rullade in i Haningecentrum och parkerade oss resolut i gräset framför McDonalds så vänligt lockande skylt. En mindre ätorgie i stekt dödko, flotyrstekt potatis, smaksatt sockervatten och kyld och extrafettad mjölk tilltog till omgivningens undrande blickar. Aldrig förr har så svettiga, smutsiga och lyckliga fetdäcksbröder suttit så länge och njutit av mat och sin egna prestation på gräsmattan framför Mickie D i Handen...

Efter ät och prat så rullade vi ner till pendeltågstationen och inväntade trötta vår avfärd mot respektive hemstation. Men en sak var solklar, alla tycktes var nöjda i kubik med dagens utflykt och det lät redan som man längtade efter fler liknande inom en nära framtid, och det ska det bli...


Tobias/Frost




Erik H har just passerat dagens första lilla klättring...
Foto: Jonas/Happy





Tobias tar fast tag i styret för första men inte sista gången...
Foto: Jonas/Happy





Hjalmar är uppe och karvar på kanten...
Foto: Tobias/Frost





Tobbe gasar upp mot toppen med bra sats...
Foto: Jonas/Happy





Hjalmar bryter sig bestämt upp mot ljuset...
Foto: Tobias/Frost





Oscar i koncentrerat val av väg för framhjul...
Foto: Tobias/Frost





Med vikten på rätt plats närmar sig erik slutet på Ahab...
Foto: Tobias/Frost

 

Tobias tar sig nerför i solgasset...
Foto: Jonas/Happy



Tobbe på väg nerför Ahab...
Foto: Tobias/Frost




Jonas på spånghighway i vackert ljus...
Foto: Tobias/Frost





Hjalmar blurar förbi...
Foto: Tobias/Frost





Bra flowstök för Hjalmar och Tobbe...
Foto: Tobias/Frost





Mange speedar sig nerför med fast grepp i gummit...
Foto: Tobias/Frost





Mer ät och prat och softning och solning och vilopaus...
Foto: Jonas/Happy






Erik H sveper förbi på spången på lånad skogsbest.. .
Foto: Tobias/Frost





Oscar tar spången genom det gröna...
Foto: Tobias/Frost





Hjalmar och Erik H i full fart över hällarna...
Foto: Tobias/Frost





Jonas klättrar på över solstekt stenhäll...
Foto: Tobias/Frost





Mange glider upp med kraft och fartens hjälp...
Foto: Tobias/Frost





Oscar häpnar över stigens vändningar...
Foto: Jonas/Happy





Hjalmar och Jonas glider fram i grönskan...

(Precis bredvid där jag stod för att ta bilden, ca 10m bort, upptäckte jag två killar inne i skogen i 12-13 års åldern som sköt med pillbåge på fåglar, lite förvånande och en smula obehagligt. Men allt man kan säga är väl rednecks...)

Foto: Tobias/Frost





Mange tar det säkra före det osäkra och genar förbi...
Foto: Tobias/Frost





Ät delux framför McD med alla nöjda och möra...
Foto: Tobias/Frost

 

Med en strålande (ha) tur under däcken så vevar vi oss sakta fram mot resans slut...
Foto: Tobias/Frost