Schmertzen!
Onsdag 20 mars.
Foto: Kents mamma



Onsdag 20 mars.
Ingen vacker syn men på bra humöret när mamma kom...
Foto: Kents mamma




Foto: Kents mamma





Foto: Kents mamma





Efter 90 minuter i magnetröntgen och en hårdhänt ögonläker var jag helt slut....
Foto: Kents mamma





Idag åkte vi till Odontologen. I hissen upp till röntgen frågade en dam försynt vem som gjort mig så illa ...
Foto: Kents mamma

 


Söndag 24 mars.
Smärtor samt väntan inför morgondagens operation...
Foto: Kents mamma




Tisdag 26 mars.
På postop. De håller på att koppla ifrån alla sladdar, efter att de sugit rent mina luftrör i en och enhalv timma...
Foto: Kents mamma



Onsdag 27 mars.
Djävulska smärtor. Jag vägrade dricka och ta emot smärtlindring efter besked att jag skulle stanna på sjukhuset över påsk...
Foto: Kents mamma





Torsdag 28 mars.
Får komma hem måste dock först plocka bort 8 titanskruvar från käkbenen...
Foto: Kents mamma





Jag fick skruvarna med hem som minne...
Foto: Kents mamma





Äntligen hemma...
Foto: Kents mamma





Lördag 30 mars.
Vi är i Boda. jag börjar svullna upp igen....
Foto: Kents mamma





Måndag 1 april.
Ont i skallen bara av att komma upp och så vill de att jag ska få något i mig...
Foto: Kents mamma





Foto: Kents mamma





 



Ibland skiter det sig, rejält
. Och det är då man får betala det höga priset för sitt övermod eller bara för sin otur, det är då alla "nära" i som man varit i närheten av kommer rasande in för att kräva sin hårda tribut. Ibland råkar man riktigt illa ut, och det är alltid när man som minst väntar sig det...

Detta var vad som hände Kent på kvällen tisdagen den 19 mars 2002. Han kommer inte ihåg det själv men de som var med har berättat i efterskott vad som hände.
Han skulle göra ett wheeliedropp ut från en lastkajskant och precis när han tog i för att trampa ut så hoppade kedjan, han dök framlänges och landade från över två meter på ansiktet rakt ner i asfalten. Turligt nog hann han att vrida huvudet lite åt sidan vilket räddade ansiktet och antagligen hans liv. Kent hade hjälm på sig, dock bara en "skatepotta", som dock lindrade hans skallskador något, men inte särskilt mycket...

Det här är berättelsen och bilderna som hans mamma sammanställde till honom som minne av det hela. Vi är tacksamma för att vi fått låna dessa och hoppas att ni också tycker att det är intressant och tankeväckande, så som vi gjorde när vi fick se dem för första gången...


Onsdagen den 20 mars klockan 6 på morgonen ringde det hemma hos mina föräldrar. När mamma svarade Clarströmm hörde hon en kvinna som sa "Godmorgon mitt namn är syster Anna och jag ringer från Intensivavdelningen på Sahlgrenska sjukhuset". Mamma hann tänka att det måste hänt Kent något men fick ingen chans att fråga för syster Anna fortsatte prata. "Kent har råkat ut för en olycka, han finns här hos oss. Han är vid medvetande. Han har en fraktur i ansiktet men han är vid medvetande och du skall få prata med honom. Det hände en cykelolycka i ett soprum igår kväll men vi fick inte lov, för Kent, att ringa er inatt. Kent kom in i en ambulans till Östra sjukhuset vid 22 tiden. Efter undersökning transporterades han till oss på Salhgrenska. Då vi inte riktigt har utrönt alla skador kommer han att ligga kvar hos oss till fram på dagen. Nu ska du få prata med Kent, bli inte rädd, han kommer att låta lite sluddrig på rösten för han har fått stark medicin."

Det första jag sa enligt mamma var "Hej mamma jag har en katet i snoppen" Mamma tyckte att jag lät precis som vanligt. Sen började jag berätta lite osammanhängande om min olycka och att jag skadat ansiktet. Mamma fick massor av tankar under vårt samtal så när hon åter fick prata med syster Anna så frågade hon om det inte fanns ryggskador. Syster Anna svarade "jo VÄ tvärutskott är brutet" På frågan om det blivit skador i hjärnan så svarade hon. "Det finns en blödning i hjärnan men som vi ser det så är den stabil. Kent måste dock ha en krage och måste ligga helt stilla" Efter detta vågade mamma inte ställa fler frågor.


Detta hände över ett år sedan nu och Kent rullar numera lika glatt och mycket på sina feta däck som tidigare. Det var en ganska lång och bitvis svår konvalecens innan han kände sig någorlunda återställd, men det fanns aldrig nån tvekan om att han skulle sätta sig på sadeln igen. När vi träffade honom i Åre i sommras så körde han och Christian verkligen skiten ur oss på sina hårdsvansar nerför skutan och visst skrotades det glatt till höger och vänster, så andan finns nog kvar. Men det är dock slut med de övermodsinducerade riskmomenten i åkningen och huvuddelen är mer inriktad på DH och tävling än FR i urban miljö, och man förstår honom...

Givetvis måste vi också lägga in en brasklapp här om skydd och vikten av att använda hjälm, även om vi tror att bilderna talar sitt eget tydliga språk. Men det är nog aldrig försent att påpeka att en fullface verkligen kan vara en friåkares bästa vän, och man vet ju aldrig när man som mest kan behöva sina vänner, så ha den på va...

Tobias




Foto: Kents mamma





Smärtlindring varannan timma. Jag är mycket överkänslig mot ljud...
Foto: Kents mamma





Torsdag 21 mars.
Nu börjar även den högra sidan att svullna upp. Ögonen gick ej att öppna...
Foto: Kents mamma





Fredag 22 mars.
Så svullen att det inte fanns mer skinn över...
Foto: Kents mamma





Lördag 23 mars.
Svullnaden började lägga sig och blåmärkena bleknade något...
Foto: Kents mamma





Måndag 25 mars.
Rentvättad, fullmatad med smärtlindring i operationssalens väntrum...
Foto: Kents mamma

 

Jag är hög som ett höghus och helt smärtfri. Kunde inte fatta att de klarade av operationen genom att öppna ett litet hål i tinningen, ögonbrynet, under vänster öga och inne i munnens överkäke...
Foto: Kents mamma



Efter löfte av sköterskan att honskulle prata med doktorerna så tog jag emot smärtlindring och domnade bort...
Foto: Kents mamma




Skruvarna är bort, en "åka hem dans" kan jag väl kosta på mig...
Foto: Kents mamma





Fredag 29 mars.
Trött men hemma på kollektivet....
Foto: Kents mamma





Söndag 31 mars.
Tål inte ljus eller ljud satt ute i fem minuter sen var jag helt slut....
Foto: Kents mamma





Visst kan du få ett leende mamma men livet är ett helvete...
Foto: Kents mamma





onsdag 3 april.
Gick 50 meter från huset, Sven fick hjälpa mig tillbaka...
Foto: Kents mamma


Fredag 5april.
På väg till Göterborg och Odentologen. Blåmärkena nästan helt borta...
Foto: Kents mamma



© Frost 2003
www.frostnet.nu