Playstation woodland!
Chride tar för sig av solbelyst litet kyrkogårdshuck...
Foto: Andreas Karperyd



GD Tobias går ut över kanten på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd




"What goes down must go up for a new run". Chride nöjessläpar...
Foto: Andreas Karperyd



GD Erol tar också ett bestämt tag på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd





GD Erol sveper nerför slutet på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd





SDN Andreas trixar sig ner genom skuggorna på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd





Chride i fint fartblur på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd

 


Globen flyter vackert över gappet på Vått och Torrt...
Foto: Andreas Karperyd




GD tobias fartblurar nerför stora stenfallet...
Foto: Andreas Karperyd



"Hmm, ska det inte vara luft i den där" GG Egil frågar sig dagens fråga...
Foto: Andreas Karperyd





För några år sedan, typ 96-97, när den första NorthShore skapade freeridefebern sakta spred sig i våra sinnen, började vi frenetiskt att öva på det mytiska "wheeliedrop"
. Varje kant man hittade trampades det utför och sakta men säkert så kändes det som vi fick lite pejl på det hela. Visst framhjulslandade vi i parti och minut men vi började tillslut få lite känsla för hur det hela gick till.

Men inte förän vi hittade en perfekt klippkant ute i Hellas som gick från lågt till hjulhöjd, så började vi komma igång och ta för oss. Vi döpte snabbt detta ställe till "wheeliedropskolan" eftersom man så lätt kunde öka på höjden lite i taget. Så efter att ha nött och nött där varje gång vi passerade så kunde vi helt plötsligt bemästra "wheeliedrops" utan några som helst problem. Och då bytte vi strax namnet till "playstation" istället, för det var så det kändes att leka loss där då...

Den känslan gäller kul nog hela skogsåkandet nuförtiden. Det har utvecklats till ett stökigt och utmanande lajande fram i terrängen där man ser på stigen och varje svårighet som en ny och rolig möjlighet att hitta på skojiga dumheter. Det är som om ens ögon öppnats upp och man tittar på skogen med en helt annan blick än tidigare. Nya linjer, nya spårval, nya drops, nya ytor och brantåkningar poppar upp hela tiden och bjuder in en på en vitknogad och adrenalin stimulerande liten lekstund.

Med en helt ny fart och tillit till sina däcks terrängkontakt rullar, droppar och hoppar man sig fram med en lätt övermodsinducerad frenesi och det är en sån fest av åkning. Man har plötsligt en liten naturlig berg-och-dalbana framför sig istället för den där gamla vanliga stigen. Utvikningar till höger och vänster lockar en ut på korta flygturer och halvkontrollerad frifall nerför berghällar som man tidigare bara betraktat som stup.

Helt plötsligt har man lyckats transformera sin syn på den välkända och genomrullade stigpaletten till något annat, något som är både nytt och lockande i sin nervkittlande sugande lockelse till nyskapande rullning. Man ser och hittar de små men ack så lockande nyanserna i stöket och flyter vidare med allt mer flygtid och gummislitande terrängkarvande i siktet. Det hela drar iväg en på allt mer och fler roliga upptäckter och snart tar man nästa utmanande steg vidare ut i det stora gröna skogstivolit.


Tobias




Chride tar branta kanten på Frankenstein med det rätta hänget...
Foto: Andreas Karperyd





Gd Tobias däckkasar sig ner för det branta...
Foto: Andreas Karperyd





GD Tobias tar stenen dit han kommer så att säga, Frankenstein tackar för artigheten...
Foto: Andreas Karperyd





GG Egil rullar smutt nerför stegen på Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd





GD Tobias sveper vidare mot mer och fler stiglekar på Vått ch Torrt...
Foto: Andreas Karperyd





Chride uppvisar leviteringspecialism på ett parti vänlig stig, Vått och Torrt.
Foto: Andreas Karperyd

 

GG Egil greppar bestämt tag på stora stenfallet och byter sig ner...
Foto: Andreas Karperyd



Chride i fartig och blurad stilstudie nerför stora stenfallet...
Foto: Andreas Karperyd


SDN Andreas smilar sig ut i ett fint huck på slutet av Frankenstein...
Foto: Andreas Karperyd