|
Frost
har haft den stora äran att få testa/ missbruka en ilsket
röd godbit från Kona. Vi är fortfarande förvånade över
att Kona-Tobias lät oss lägga våra svettiga händer på någonting
så begärligt för oss fattiga freeriders. Ett mosat bakhjul,
ett böjt växelöra och inte mindre än tre knäckta
dämpbultar senare, och efter att vi högst motvilligt återlämnat
den, har vi nått den eniga slutsatsen att den här lilla
karamellen var något helt i Frosts smak.
De första intrycken var att den kändes kompakt, tung och
pålitlig. Men detta var inte på något sätt avskräckande,
snarare förtroendeingivande med tanke på cykelns tänkta
publik och vår ohämmade betongkärlekshandlag. Efter att
man satt sig på den och ohhat och ahhat! över den softa,
myssoffemjuka fjädringen, var det alltid full, otveksamm
tilt framåt. Våran Stab-stödda framfart nerför elaka trappor
och förföriska dropp, snabba runs nerför klippor och dammiga
stigar ackompanjerades av kedjesmatter, däckssurr och en
känsla av oövervinnerlighet. All vår gorillaartade framfart,
med allt vad det innebär av övermod, sneda landningar, allmän
okoncentration och vitknogade styrmisstag, togs stilfullt
och kompetent upp av Stabens överseende och grova karaktär.
Stabilitet i kvadrat, jawohl! Den gav direkt en känsla av
solitt självförtroende oavsett om man bashade i betongen,
eller speedade i det gröna.
Till denna känsla bidrog den otroligt trevliga och socialt
kompetenta Marzocchi JrTen, som gjorde sig till kompis med
vilket ojämnt underlag som helst. En bidragande orsak torde
vara gaffelns steroidpumpade gaffeländar med QR20+ som hjulankare.
Vi kan bara ge feta tummar upp till detta trevliga landningsställ
med hälsosamma mängder olja, fjäder och 150 mammiga mm som
alltid tar emot med stora famnen.
Ramen utgjordes utav Konas egna Eastonesqa RAD-liknande
Klumprör, som enklast kan beskrivas som solida, snygga och
stabila. Ramen är något kortare och kompaktare än de liknande
enduroartade Stinkyramarna, något som gjorde att den nästan
försvann under en och skapade den där bmxiga känslan av
total kontroll men med 6 förlåtande tum fram och bak. Bakfjädringen
kan bara betecknas som direkt,trampvänlig och responsiv
på ett uppmuntrande och accelerationsglädjande vis. Samtidigt
utan att på något vis förta den storsväljande upplevelsen
som Konas, vid det här laget välkända, fourbar-länkage alltid
erbjuder piloten. Värt att nämna var kabelfästen för framväxel
som ger den freeridande själen möjlighet att i alla fall
ha två enduriska klingor till sitt förfogande. Det övergripande
intrycket var mycket metall på rätt ställen, gediget byggt
och väl tilltaget.
Dessutom toppades cockpit av med ett brett och rejält Konastyre
fast förankrat vid en liten hård Funn aluminium klump med
många skruvar. Ingan flex där inte, no sir-ee!!! Vi gillade
också, eller, nästan älskade de tillmötesgående Avid Arch
Supreme bromsarna, som så kärleksfullt halade ner oss från
Benderska dumheter och Concordska hastigheter. Konas bmxiga
handtag med sina breda kragar/ kanter var mycket trevliga,
och fick vissa testare att vilja lägga vantarna på dem...
permanent.
Truvativs Hussefeltvevar var styva, rigida och hade en tendens
att gå runt runt som de helst skall. Trivsamt nog bidrog
Mr Dirt Gismo kedjestyrare till att göra tramppaketet till
en pålitlig, ourspårbar och kedjedragande kraftöverföring
som aldrig tappade greppet. Växleriet var Shimano as usual!
LX was the name of the game.
Hjuleriet bestod av Konas egna skivbromsförberedda nav,
Sun DitchWitch fälgar, en massa blanka ekrar och Tiogas
oslagbart gummerade feting 2,3or i en förhållandevis hållbar
konfiguration. Dessa stackars rundlar fick stå ut med otal
okärleksfulla plattlandningar, vassa trappsteg, konkreta
kanter och allmän misshandel i största allmänhet. Det är
inte konstigt att bakhjulet till slut surade ur och tappade
formen av all bearbetning, men detta var lätt åtgärdat med
lite spänning och TLC.
Kontaktpunkterna sadel och pedaler var adekvata, förhållandevis
bekväma och fyllde sin funktion utan några stora åthävor.
De utbytbara piggarna på pedalerna var både spetsiga och
servicevänliga förutom sin greppande funktion. Det enda
missnöje som hördes kom från Erols smalben efter en alltför
intim liten tetè-a-tetè. Men ärr och blod bygger karaktär...
har vi hört.
Det enda nackdelarna vi upptäckte var dels ett inslag av
Kona-itisis, vilket innebär att det utbytbara växelörat
bak är något underdimensonierat, och följdaktligen ibland
under hårda landningar viker in växelföraren i bakhjulet
med katastrof som följd. Vi upplevde detta lilla "nöje"
tack och lov bara en gång, men det är alltid tråkigt att
gå hem och örat kostar sina 200 kronor i alla fall. Vi känner
till åtminstone ett tiotal tillfällen av denna trista åkomma
och hoppas innerligt att Kona åtgärdat detta till nästa
års modeller.
Den andra nackdelen handlade mer om att någon antagligen
bytt fjäder på Foxdämparen av någon oförklarlig anledning,
och ersatt den med en 1 tum kortare och något mjukare fjäder.
Detta ledde följdaktligen till ett antal genomslag med böjda
och brutna dämpbultar som följd. Detta ledde till en del
droppfrustration och hårdvaru-oro som hämmade oss på ett
trist vis innan vi diagnostiserade problemet.
Vi kan avslutningsvis bara ge ett par feta tummar upp, och
gratulera Kona till detta lilla hårdvarupaket, som har kapabilitetet
till stordåd och äventyr i den moderna freeriderns alla
olika brutala arenor. Man skall inte låta sig nedslås av
att Staben kanske inte finns på programmet i år, då Stinky-ramarna
2002 är i princip nästan identiska med denna lilla godbit.
Frost says: love to ya!
Da Grand Dukes
|
