Det är inte varje dag man får chansen att testa ett riktigt gravitationsvapen av klass, en prototyp och specialbygge för serös farthållning i rå terräng. Men när man får möjlighet så tar man ett rejält tag i styret, pekar den utför mot de grövsta spåren man kan hitta och håller fast så att knogarna vitnar. Det var i alla fall vad jag gjorde när jag fick möjlighet att testa Pontas ClifCat BattleAxe uppe i Åre...

Denna ram är specialbeställd av Ponta och blev till genom ett samarbete med ClifCat under en ganska lång tid hösten/vintern 02-03. Huvudmålet var att skapa ett rejält tilltaget DH/FR monster med massiva mängder slag och helt neutral kedjelinje. Man kan lätt säga att det lyckats över förväntan trots några bakslag på vägen...

Den är byggd i enorma mängder aluminium och förstärkt med rejäla och extra feta bitar överallt där det finns skäl att ta till lite extre. Den leverar 11 tum slag bak tack vare en custom inställd Avalanche dämpare och ett mycket progressivt länkage som driver dämpen. Infästningspunkten för baksvingen sitter högt upp för att skapa en klart bakåt-uppåt kurva på slaget, något som ger en mycket bra bakhjulsrörelse och flyt över stöket. För att ta bort de negativa sidorna med en hög infästningspunkt, så har den ett "jackshaft" system där vevarmarna via en kort kedja driver en axel uppe vid infästningspunkten som i sin tur driver kedjan till baknavet. Och detta ger en i princip helt neutral kedjelinje som inte på något vis påverkar fjädringen under trampning. Avslutningsvis så har den en stabil och kraftig flytande bromsupphängning för att garantera helt opåverkad gång under bromsning. Vikt som den var kittad av Ponta ligger på ca 25 kg och pris ska vi inte ens prata om.

Det var ett rejält tungt och något mäktigt utförmaskineri som man ledde bort till kabinen med en känsla av att var det nåt här som inte höll måttet så var det undertecknad. Den svarta och fetbyggda hojen gav mer känsla av båge när man hanterade den på plan mark och det kändes som om den skulle åka mig nerför berget och inte tvärtom. Men vad offrar man inte för att kunna logga lite nya erfarenheter och åkupplevelser...

Mitt första åk nerför skutleden präglades till min förvåning av skratt. När jag släppte iväg den på de först stökpartierna på spåret så kändes den förvånansvärt smidig och snabbrörlig i förhållande till sin massiva vikt. Och när man väl fått upp farten så började man verkligen känna sig hemma och i absolut kontroll. Jag kör i vanliga fall en Lassbo med MonsterT och 24:or så referensmaterialet är inte en liten hoj det heller. Men jag slogs direkt av att BattleAxen trots sin högre vikt kändes mycket snabbare och lättare att flytta omkring i stöket, och den flöt över allt grovt som kom i vägen på ett imponerande sätt.

Så snart jag kunde släppa iväg den på lite öppnare partier så började ett brett flin sprida sig över ansiktet på mig och när jag kom ner bland hårnålskurvorna så började jag skratta högt. Så bra var det, att jag skrattade högt och ljudligt medans jag vräckte den igenom kurva efter kurva och bara njöt av allt stenigt och kantigt som kom i min väg. Den enda tanke jag hade i skallen var: "Vi skickar den till Taiwan och låter dem kopiera den och så räddar vi DH-sporten". när jag väl stannat för att sansa mig och hämta andan så kunde jag ändå inte sluta skratta högt av lycka. Så bäst, verkligen!

Erik H som körde en bra bit efter mig och som kom ifatt när jag stannat sa att han hade undrat vem det var som skrattade som en galning hela tiden...

Detta var verkligen en otroligt bra åkupplevelse och den förstärktes bara av ju längre ner på skutleden jag kom. Snabb och lätt att vräka in i svängar med tveklöst grepp och den låg som limmad i backen utan minsta tveksamhet i gropig och slagig miljö. När man kom ner till det lite flackare partiet så visade det sig att den neutrala drivlinan verkligen funkade och det kändes som att trampa en hoj med betydligt mindre och styvare slag. Man kunde mala på med bra driv och det kändes verkligen som om man drev hojen framåt utan att förlora mycket kraft alls. Det enda som jag reagerade på var att jag slog i pedalerna oftare än på min Lassbo men det beror helt klart på en betydlligt högre markfrigång på den.

När vi sedan lämnade högzonen och gav oss ner i skogen nedanför Humeln så förstärktes bara de inledande intrycken hela tiden. Oavsett om det var slingrig och rotig skogstig eller snabba högfartsträckor på grus så kände man sig alltid i absolut kontroll och den bara smet fram över allt knögel man kunde placera framför de feta däcken. Det var med ett mycket fett och svettigt flin jag stannade nere vid kabinen.

För att få lite mer och anorlunda åkintryck så tog jag upp den i några åk till och lyckades köra den i princip alla de stig/terrängvarianter som skutan bjuder på. Från den rejält stökiga och steniga inledande biten på Hällarna till de stora stenfallen längre ner så fortsatte den att imponera med sin smidighet och villighet till att knixas och höftas ner mellan de vassa bumlingarna. Nere på de grovunderlagade högfartsträckorna med sina snabba och plötsliga stötar kunde den ibland ge en viss kickback i returen men det är ju bara att förvänta i sådan miljö. Man gravitationsurfade helt enkelt i för mig ovana farter med en otroligt förnöjd känsla av kontroll.

Nere i de mycket slingriga och snabba svängarna i skogen vid Bräckefallet så kunde jag bara konstatera att den fortsatte att locka fram all åkglädje den kunde. Trots sin ganska höga vikt så var den väldigt lätt att slänga från sida till sida och styra runt i de täta och tajta kurvorna. Det kändes verklilgen som om man "carvade" fram på den smala stigen och hojen följde nästan intiutivt varje rörelse eller parering. Man bara fortsatte att vräka sig ner, framåt och över allt som denna lilla ormiga och rotstökiga lilla tarm har att erbjuda utan tveka en sekund. En fest helt enkelt, och aldrig förr har de stigarna haft en sån enormt stark karaktär av tivoli. Det var med lite blandade känslor jag lät mig spottas ut ur skogen och trampade tillbaka till kabinen, en blandning av lycka och nöje för att jag fått chansen att testa något så otroligt roligt och samtidigt uppblandat med ett beklagande över att jag snart var tvungen att lämna tillbaka den...

Sammanfattningsvis så kan jag bara konstatera att om ni har lust på ett högfartsgravitationsverktyg som ligger som limmad i backen och som sväljer i princip allt utan att tveka. Och som dessutom har en smidighet, åkglädje utan like och trampdirekthet som man imponeras av så ska ni ta er en titt på detta hardcoremaskineri. Visst den kanske inte är den lättaste DH-hojen men den är verkligen ett hela berget vapen som heter duga. Och då menar jag "hela berget" som i att den tar hela berget i ett åk utan att blinka...

Så efter att ha loggat några rejält upplysande "runs" och verkligen fått mersmaka på detta vidunder, och med svårighet lyckats bända bort mina giriga fingrar från styret när den skulle återlämnas. Så kan jag bara erkänna att om jag hade möjlighet och pengarna så skulle jag omedelbart förköpa mig på en syster till denna brutala åkskönhet. Utan tvekan!


Tobias/Frost